Slutreplik i PEFC-debatten: Det räcker inte att hoppas

Debatten om PEFC-certifieringen och dess roll i det svenska skogsbruket fortsätter. Efter vårt debattinlägg om det vi beskriver som en växande ”PEFC-inflation” och de brister vi ser i dagens kontrollsystem svarade Svenska PEFC med artikeln”Vi hoppas alla vill vara med och städa bort avarterna”. Därefter har vi nu publicerat vår slutreplik:”Det räcker inte att hoppas”.

Vår ståndpunkt är tydlig. PEFC fyller en viktig funktion och har stor potential att bidra till ett hållbart och seriöst skogsbruk. Men en certifiering är bara så stark som de kontroller och den uppföljning som ligger bakom den.

När allvarliga missförhållanden kan fortgå under lång tid riskerar certifieringen att skapa en trygghet som inte fullt ut motsvaras av verkligheten.

Vi efterlyser därför starkare uppföljning, mer regelbundna revisioner och bättre möjligheter att rapportera misstänkta överträdelser.

Förtroende byggs inte genom symboler eller förhoppningar – det byggs genom transparens, kontroll och ansvarstagande.

Vårat svar

”Det räcker inte att hoppas
Vi välkomnar att Svenska PEFC delar vår syn på att missförhållanden i skogsbruket skadar både branschen och certifieringarnas trovärdighet. Vi uppskattar också inbjudan att delta i den fortsatta utvecklingen av standarden. Det har vi gjort tidigare genom våra synpunkter via SE-cert och kommer att fortsätta göra.
Men PEFC:s svar bekräftar samtidigt kärnan i det problem vi lyfte i vårt debattinlägg.
PEFC skriver att anslutna entreprenörer granskas internt inom grupperna och att grupperna i sin tur granskas av oberoende certifieringsbolag. Det är just här vi ser systemfelet. När kontrollerna i praktiken är så få att allvarliga missförhållanden kan fortgå under lång tid blir certifieringen inte den trygghet som markägare, beställare och allmänhet tror att den är. Vi har stor respekt för principen om oberoende revision. PEFC ska inte agera operativ kontrollmyndighet. Däremot borde PEFC ställa tydligare krav på hur certifieringen ska följas upp. Ett naturligt minimikrav vore årliga revisioner, på samma sätt som inom många ISO-certifieringar. Om kontrollen är otillräcklig spelar det dessvärre mindre roll hur ambitiös standarden är på papperet.

PEFC lyfter möjligheten att anmäla avvikelser. Det är bra. Men ett system kan inte bygga på att missförhållanden upptäcks av konkurrenter, arbetstagare eller utomstående. En trovärdig certifiering måste i första hand bygga på regelbundna och systematiska kontroller. Därtill saknar PEFC, såvitt vi kan se, en central och tydligt kommunicerad visselblåsarfunktion dit arbetstagare, entreprenörer och andra berörda enkelt kan vända sig. Vi tror att detta bidrar till att få anmälningar kommer in trots att många i branschen känner till problem som förekommer. För personer i beroendeställning eller utländsk arbetskraft kan tröskeln vara särskilt hög. Om PEFC menar allvar med att komma till rätta med missförhållanden bör det finnas en lättillgänglig och oberoende väg att rapportera misstänkta överträdelser.

Vi delar också uppfattningen att ansvaret är bredare än PEFC. Beställare, skogsbolag, markägare, entreprenörer och myndigheter har alla ett ansvar. Problemet är att många i dag lutar sig mot PEFC-certifieringen som ett bevis på att allt fungerar. När kontrollnivån inte motsvarar den bilden riskerar certifieringen att skapa en falsk trygghet.

Vår kritik handlar därför inte om att avskaffa PEFC. Tvärtom. Vi anser att certifieringen har en viktig funktion och stor potential att bidra till ett bättre skogsbruk. Men förtroende måste förtjänas och upprätthållas genom verklig uppföljning.
Om inga verkliga förbättringar sker riskerar certifieringen att bli en symbol för något den inte längre kan garantera. Då måste även vi ställa oss frågan om vi kan fortsätta vara en del av systemet.
Christoffer Petrén, styrelseordförande - Joakim Gustafsson, vdSvensk Skogsservice AB